tar jättedaggkåpan, Alchemilla mollis, plats i trädgården. Lite underligt kan jag tycka ibland för nog är de gulgröna små blommorna väldigt oansenliga. Det verkar nästan som om växten känner på sig att den på grund av det harmonierar och passar tillsammans med nästan allt annat i trädgården och därför skaffar sig lite divalater.
![]()
![]()
![]()
Den inte bara växer till snabbt utan frösår sig rikligt och enligt Christopher Lloyd har fröplantorna förmågan att placera sig på precis rätt ställen, platser där det är besvärligt att själv plantera dem.
1999 valdes den av Perennagruppen till årets perenn. Ursprungligen kommer den från Karpaterna–Kaukasus och är mycket långlivad där den trivs. 'Det blir kanske inte kärlek vid första ögonkastet, när man ser jättedaggkåpa som liten planta i plantskolan. Den tillhör inte de allra pråligaste av trädgårdens växter, men är avgjort en av de mest användbara och pålitliga. Ger man den bara en chans, inser man snart dess verkliga värde och jättedaggkåpa blir så småningom en trofast vän, man inte vill vara förutan.' (Perennagruppens motivering)
I trädgården hos oss finns inte bara Alchemilla mollis utan också Alchemilla erythropoda, den rödskaftiga daggkåpan som vare sig breder ut sig lika mycket som jättedaggkåpan, blir lika hög eller frösår sig lika rikligt
och som jag tror Alchemilla alpina, fjällkåpan men det kan också vara Alchemilla conjuncta, alpkåpan för enligt etiketterna finns båda i trädgården sedan mer än tio år tillbaka. Efter helgens besök av kunniga trädgårdsamatörer är det numera väldigt lätt att börja ifrågasätta namnen som stod på etiketterna när växterna köptes.
Vacker är den lilla låga kåpan med sina silvriga bladkanter och bladundersidor oavsett om namnet är alpina eller conjuncta och den klarar sig fint hela året som marktäckare i de stora krukorna jag har ute, men nog hade det varit roligt att veta det rätta namnet.
I boken Blomstervandringar skriver Harriet Hjort att daggkåpan är den jungfruligaste av örter. 'Dess droppar, som ligger som ett glittrande bräm i det nioflikiga bladets kanter och som en enda stor klar droppe i dess mitt, är inte dagg utan växtens egen fuktighet, som den dragit ur jord och luft och samlat som förråd i blad och stjälk'.
Även om jag är väldigt förtjust i daggkåporna så tar jag bort blomställningarna när de blommat över och ibland när jag varit sent ute med sekatören tar jag fram gasolbrännaren för att bli av med alla småplantor som placerar sig mellan skifferplattorna men Margery Fish hon lär ha sagt:'Jag bryr mig inte om hur många självsådda plantor jag hittar i min trädgård, för de är alla välkomna.'
Trots att jag tycker mycket om den gulgröna färgen som jättedaggkåpans blommor har kan jag inte riktigt hålla med.
Ibland kan det bli för mycket av det goda.